Unni Wikan: Hederskulturen vill kontrollera privatlivet och dölja det för insyn

ESSÄ/ Heder och modernitet. En del forskare trodde att hedern var på väg att bli föråldrad, men den har tvärtom blivit allt viktigare i det mångkulturella Europa. Skilda uppfattningar om privatlivets helgd kolliderar nu. En trend är att visa allt för att bli känd, en annan hederskulturens strävan att hålla privatlivet dolt.

Av Unni Wikan, Socialantropolog och professor vid universitetet i Oslo

Översättning Karl-Olov Arnstberg

“JAG TRODDE JAG SKULLE BLI EN FRI MAN.” Det var Nasruddin Shamsis ord till tingsrätten i Molde, när han i maj 2003 stod åtalad för mordet på sin hustru Anooshe. Shamsi berättade för rätten att han hade varit flykting i Iran och Ryssland innan han kom till Norge. Där hade ingen blandat sig i hans privatliv. Men i Norge grep socialtjänsten in, efter det att Anooshe klagat till dem över att Shamsi slog henne och barnen. De satte henne upp mot Shamsi. De hjälpte henne att ta ut skilsmässa och att ansöka om att få vårdnaden om barnen. Shamsi sköt henne utanför rätten i Kristiansund i maj 2002, alldeles innan vårdnadsfrågan skulle behandlas. Hade någon varnat honom för att Norge var ett sådant land, så skulle han valt att åka någon annanstans. Drömmen om att bli en fri man hade vänts till en mardröm. Shamsi dömdes till 18 års fängelse. Domen slog fast att mordet var att likna vid ett hedersmord. Han förlorade också vårdnaden av sina barn – två små pojkar. De är fosterhemsplacerade på hemlig ort och har under lång tid haft polisbeskydd, eftersom det fanns en oro för att de kunde kidnappas av Shamsis släkt, en framstående klan i Afghanistans beryktade Nordallians.

Jag var sakkunnig i Anooshe-målet och följde det därför noga under de tjugo dagar rättegången pågick. Det väckte stor uppmärksamhet i Norge, inte minst på grund av att Anooshe, som känt sig hotad till livet, hade kontaktat den framstående hjälporganisationen Human Rights Service. I brev efter brev – de offentliggjordes i norsk press efter hennes död – beskriver hon sin förtvivlan och rädsla.

Anooshe, som blev 22 år, var av en helt annan kaliber än sin man. Hon var välutbildad, kunde engelska och var utåtvänd. Hon lärde sig norska snabbt och knöt goda kontakter inom flyktinghjälpen i Kristiansand, där familjen hade bosatt sig. Hennes man Shamsi var däremot i det närmaste analfabet, osäker och inåtvänd. Han hade visserligen varit armégeneral i i Afghanistan, men såg inte mycket ut för världen. Han var obetydlig och liten och kunde varken engelska eller norska. Kanske inträffade tragedin för att han var helt bortkommen i den norska verklighet som hans hustru Anooshe lyckades så väl i.

En fri man – Shamsi måste värna om sin heder. Han hade vuxit upp i ett samhälle där hedern betyder allt och där det är männen som har ansvaret. I denna uppgift ingår kontrollen och rätten att bestämma över kvinnor och barn. Ingen annan har att göra med vad en man tar sig för, med vissa undantag. Äldre människor i ens egen släkt kan ingripa, därför att ålder ger auktoritet. En kvinna kan också vända sig till sin släkt för att få hjälp. Men främlingar har ingenting med saken att göra, och det var detta som blev Shamsis och Anooshes öde i Norden. Den nordiska välfärdsmodellen innebär att staten har ansvar för medborgarna och därför plikten att hjälpa och gripa in när det är uppenbart att det förekommer övergrepp.

Detta är givetvis mer ideologi än praxis. Fadime Sahindal fick inte den hjälp hon behövde från polisen när hon ursprungligen ville ha den i februari 1998, efter att ha blivit hotad till livet av sin far och sin bror. Sara – eller Maisam Abed Ali, som hon egentligen hette – fick inte heller hjälp från barnavårdsmyndigheterna när hon bad om att få vara i sitt fosterhem i stället för att bli placerad hos den farbror som hon var mycket rädd för. Hon mördades i Umeå i december 1996 av sin bror och kusin, farbroderns son. Många etniskt svenska och norska medborgare blir också gång på gång svikna av myndigheterna när de svävar i livsfara och behöver hjälp. Med andra ord: välfärdsstaten överlåter ständigt till medborgarna att ensamma eller tillsammans med sina närmaste lösa sina problem, trots att de anhåller om hjälp.

MÄNNISKOR I NORDEN är i stor utsträckning utlämnade att lida ensamma eller tillsammans med sin livskamrat, men de har inte rätt att ta liv. Här skiljer sig ett samhälle som baseras på lag och rätt från ett samhälle som baseras på heder. När jag skriver samhälle (norska = samfund), så menar jag inte stater eller nationer. Det som staten uppfattar som lag och rätt är inte alltid det centrala: det handlar om de regler och normer som släkten, klanen, stammen och närmiljön ställer upp.

Det paradoxala är att livet troligen hade blivit bättre för Anooshe och hennes barn om familjen hade rest någon annanstans än till ett nordiskt land. Att hjälpa familjer som kommer från en “hederskultur” är ett arbete med en svårighetsgrad som nordiska flyktingmottagare och sociala myndigheter inte förrän sent börjat förstå. Det finns nu en vilja att tillägna sig djupare kunskap om vad en hederskodex innebär i form av värderingar och regler.

“DETTA SVERIGE ÄR ETT FRITT LAND! Jag har rätt att besöka den plats där min käraste ligger begravd.” Så skrek Fadime Sahindal till sin far, Rahmi, efter det att släkten hade förbjudit henne att besöka Uppsala och hotat med att döda henne om hon gjorde det. Hennes älskade Patrik låg begravd på Gamla Kyrkogården i Uppsala. “Detta Sverige är ett fritt land också för mig! Jag kommer och dödar dig!” skrek hennes far.

Vi känner slutet på historien. Fadime blev verkligen dödad av sin far när hon i hemlighet besökte Uppsala den 21 januari 2002. Den händelsen skall inte berättas om en gång till här. Men det är värt att påminna om den när vi diskuterar vad heder i diasporan mer allmänt innebär.

Ett fritt land, en fri man, heder och frihet är begrepp som är tätt sammanvävda. Från ett perspektiv är heder – och värdighet – något som det liberala demokratiska samhället har skyldighet att värna om. Uppfattningen att individen har integritet och är okränkbar är grundläggande bland de mänskliga rättigheterna. Med ett annat perspektiv är heder antitesen till människors frihet. Heder begränsar sig därvid till frihet för männen. Pluralbeteckningen är viktig, eftersom hedern i sådana samhällen är kollektiv. Det handlar inte om individens integritet eller frihet från övergrepp och kränkningar utan om kollektivets totala makt över individen.

Fadime uttryckte det med följande ord: “Det synsätt som mina föräldrar hade, var att familjen och släkten skulle stå i centrum. Därför måste jag sätta familjens bästa framför mitt eget välbefinnande. Det är bättre att en person lider än att en hel familj och släkt lider.”

Just detta är fundamentet i en hedersbaserad ideologi. Lidandet är fördelat på ett sådant sätt att det uppbärs av individen och då särskilt av kvinnan. Hedern baseras på hennes kyskhet och sexuella renhet och det är ryktet, inte det som faktiskt inträffat, som är det avgörande. Ryktet om kvinnans kyskhet och renhet är alfa och omega i hederssammanhang.

Men hedersideologin kan också förstöra männens liv. Fadimes yngre bror utsågs till att bli hennes mördare, enligt vad hon själv berättade. Han försökte döda henne men misslyckades. Det blev i stället hennes far som måste ingripa och göra jobbet. Andra fäder, som svensk-kurdiska Pela Atrushis far, förmådde inte genomföra dådet. Det blev två av hennes farbröder som dödade henne, vilket skedde på ett besök i Irak i juni 1999. Åter andra, som pappan till den brittisk-kurdiska Heshnu, försökte begå självmord efter att ha dödat sin femtonåriga dotter i London i oktober 2003.

DESSA EXEMPEL ÄR EXTREMA; det handlar om mord i hederns namn. De är också exceptionella; bara undantagsvis blir kvinnor, och ännu mera sällan män, mördade i hederns namn. Men undantagen förtjänar att uppmärksammas, därför att det finns ett mönster. Enligt kriminalinspektör Kickis Åhré Älgamo, som specialiserat sig på hedersmord, har enbart i Sverige ett till två hedersmord begåtts per år sedan mitten av 1980-talet. I Jordanien, vars befolkning bara är hälften så stor som Sveriges, räknar man med minst 25 hedersmord varje år. Ser vi till hela världen handlar det enligt Amnesty troligen om cirka 4 000–5 000 mord per år.

Ytterligare ett skäl till att särskilt intressera sig för hedersmord är själva begreppet, som är motsägelsefullt. Enligt gängse västerländska föreställningar hör inte heder och mord samman. Men det är just detta som är fallet i många samhällen, där det sociala livet bygger på föreställningar om heder. Att mörda för hederns skull är en ädel handling, en handling som är värd aktning. Ett hedersmord ger status, men mer än så. Det gör mördaren till ett slags helgon, det ger honom gloria. Eftersom hedern är kollektiv i dessa samhällen, kan ett mord i hederns namn höja anseendet hos dem det berör. Släkten eller klanen förvärvar socialt och kulturellt kapital, och medlemmarna blir politiskt och ekonomiskt attraktiva när de demonstrerar att de inte på något sätt accepterar att få sin heder anfrätt. De har i handling visat att de, för att upprätthålla hedern, är kapabla att döda en syster, dotter, hustru eller kvinnlig kusin som har vanärat släktens renommé och ansikte utåt. I enstaka fall kan det också gälla för en son eller manlig kusin.

Heder handlar om att bevara ansiktet och värdigheten. Det finns västerländska forskare som sökt dra en gräns mellan traditionella samhällen som bygger på en heder- skam-logik och moderna liberala samhällen, där individens värdighet är viktigare. Den distinktionen är emellertid inte särskilt klar. Värdighet är grundläggande också i samhällen som fokuserar hedern. Att ha heder betyder att man kan gå med höjt huvud, därför att man har ett “vitt” ansikte. Ett svart ansikte däremot är en metafor för vanära. Fadime uttryckte det på följande sätt: “Jag är deras (släktens) ansikte utåt. I allt jag gör måste jag tänka på männen i min familj, därför att allt jag gör påverkar deras heder.” Hon sade också: “Nu vill ingen gifta sig med tjejerna i min släkt. Alla är horor.” Med detta refererade hon till hur hennes eget dåliga rykte – hon hade en svensk-iransk pojkvän – hade smittat ner och vanärat hela släkten.

För den som vill förstå en hedersbaserad ideologi finns nyckeln här: kollektivet tar strupgrepp på individen. Ryktet, vad folk säger, betyder allt. I Jordanien, som förmodligen har en bättre utbyggd praxis än något annat land när det gäller obduktion av kvinnor där det finns misstanke om mord, visar det sig att cirka 80 procent, fyra av fem, är “rena”, alltså oskulder. De har mördats på grund av ett rykte om lösaktigt beteende, några bevis har inte behövts. Och de är mördade av bröder, fäder, sina män eller kusiner – i nu nämnd ordning. Samma tendenser visar statistik från till exempel Pakistan och Israel. Hur det är i Sverige vet jag inte, eftersom sådan statistik inte förs här.

I samhällen där hedersmord är förhållandevis vanliga, och där mördaren får sitt straff reducerat om han är minderårig, händer det att släkten ger en ung bror till uppgift att genomföra mordet – det är exempelvis inte ovanligt i Turkiet. Men egentligen spelar det liten roll vem som får rollen som mördare. Den ene är så god som den andre. Det är inte heller alltid så avgörande vem som får sona brottet. I Sverige försökte en av Fadimes kusiner övertyga polisen om att det var han och inte Fadimes far som hade mördat henne. När det gällde mordet på Pela anmälde sig Pelas far till polisen i irakiska Kurdistan. Han tog på sig ansvaret för det mord som två av hans bröder hade begått. I Jemen kan unga pojkar sättas i fängelse som ersättare för en far eller farbror. Hedern är kollektiv. Ansvaret är kollektivt.

Och glorian är kollektiv.

Sammanfattningsvis är ett hedersmord ett mord som genomförts som ett uppdrag från släktgruppen, som ett återtagande av hedern efter det att släkten blivit vanärad. I regel är grundorsaken ryktet om att en kvinnlig familjemedlem betett sig lösaktigt.

Utan gloria, och utan applåder, inget hedersmord. Det är främst detta som skiljer hedersmord från så kallade svartsjukemord.

Det förekommer som bekant också att svenska män (liksom norska) mördar sina kvinnor. Men de får vanligen varken applåder eller gloria. Deras släkt och familj får inte sin status höjd. Mördaren är en individ och agerar inte på andras vägnar. Normalt är han en äkta man eller sambo, alternativt en före detta äkta man eller sambo. När det gäller hedersmord är mördaren däremot oftast en bror eller far. Det händer också, även om det inte är regel, att kvinnans släkt tar del i mordets planläggning.

Det finns flera skäl för mig att i diskussionen om heder och diaspora fokusera just hedersmord. Ett är att jag länge bedrivit forskning inom detta område. Ett annat att jag, när detta skrivs, just deltagit i det svenska regeringskansliets internationella expertkonferens om hedersrelaterat våld (i Stockholm 7–8 december 2004). För tre år sedan, före Fadimes död, skulle jag haft mycket svårt att tro att just Sverige kunde stå värd för en sådan konferens. Begrepp som hedersmord och hedersrelaterat våld var suspekta. En vanlig uppfattning var att sådana begrepp stigmatiserade redan utsatta invandrargrupper. Vissa forskare hävdade att hedersmord helt enkelt inte fanns. Patriarkaliskt våld var enligt dem ett bättre begrepp. Nu är bilden mer nyanserad. Fadime visade vägen. I Sverige är det i dag många som gör en insiktsfull och viktig insats för att föra hennes arbete vidare.

I rollen som arrangör av konferensen strävade regeringskansliet att tillfredsställa båda synsätten. Konferensens titel var “Combating patriarchal violence against women – focusing on violence in the name of honour”. Den rymde alltså båda grundperspektiven, men i realiteten kom hedersbaserat våld att stå i fokus, detta inte minst därför att många av deltagarna, liksom flera av de mest framträdande föreläsarna, kom från stater – Pakistan, Jordanien, Turkiet, Algeriet, Irak, Palestina och Afghanistan – där kvinnor i årtionden, för att inte säga århundraden, har känt problemet inpå bara huden. Det är också samhällen där heder antingen betraktas som en förmildrande omständighet vid mord, eller också är på väg mot ett sådant synsätt. I några stater är “våld i hederns namn” till och med konfirmerat i lagstiftningen. Därutöver har frågan också förts upp på den internationella politiska agendan efter resolutioner i FN, stödda av i synnerhet Storbritannien och Turkiet. Det som civila organisationer (NGO:s) och människorättsorganisationer gjort för att dra fram frågan i ljuset har haft stor betydelse.

Sammantaget har dessa aktioner resulterat i att hedersrelaterat våld i dag uppfattas som ett transnationellt problem och inte enbart en fråga som begränsar sig till Bortväckistan, “den tredje världen”. Hedersrelaterat våld är en del också av den svenska, den norska, den brittiska och den tyska verkligheten. Det angår oss alla. Våld är våld. Mord är mord.

Följer vi svensk lagstiftning blir ett mord inte mer eller mindre ursäktat för att det begås för att upprätta hedern. Heder är varken en förmildrande eller försvårande omständighet. Så varför ägna detta särskild uppmärksamhet? Varför inte bara föra hedersmorden samman med alla andra mord – en kvinna mördas varannan vecka i Sverige, det blir ungefär 25 mord om året, totalt sett.

Skälet till att visa hedersmord, liksom hedersrelaterat våld, särskild uppmärksamhet är att detta våld baseras på systematiskt förtryck. Femtonåriga Sara, som mördades i Umeå, vanärade sin familj genom att gå på diskotek. Nittonåriga Pela vanärade familjen genom att ha en pojkvän, på samma sätt förhöll det sig med Fadime. De var svenska flickor som miste livet därför att de valde frihetens väg. Det handlar om en grundläggande frihet, som deras bröder självklart har rätt till. Fadimes bror bodde tillsammans med en svensk flickvän. Hon till och med bodde hemma i hans familj under en tid.

I samhällen som likt Sverige och Norge baseras på mänskliga rättigheter borde det inte vara möjligt att neka flickor med invandrarbakgrund samma rättigheter som tillkommer andra medborgare. Tack vare internationellt solidaritetsarbete och människorättsaktivism, där Sverige befinner sig i frontlinjen, ökar utsikterna för att kunna komma till rätta med det hedersrelaterade våldet. Konferensen i Stockholm var ett viktigt steg. Den öppnades av integrationsministern och avslutades av utrikesministern, vilket var en värdig markering av att arbetet med att bekämpa det hedersrelaterade våldet var såväl en inrikes- som utrikespolitisk fråga av första rangen. Insatser krävs på båda fälten eftersom, som tidigare nämnts, problemet är transnationellt.

“HEDER” SOM STRUKTURERANDE PRINCIP har kommit till norra Europa för att stanna. Inte så att heder var oviktigt dessförinnan. Begrepp rörande heder, skam och vanära – förutom värdighet och respekt som besläktade fenomen – har existerat och praktiserats i århundraden i Europa. Vad som är hedersamt i vissa samhällen under vissa tider har varierat (se till exempel Stewart 1994 och Wikan 2003). Men alltifrån upplysningstiden och franska revolutionen har heder i Väst- och Nordeuropa generellt sett varit en fråga om personlig integritet. Det har handlat om individen och tanken att vara sann mot sig själv (”to thine own self be true”). Dessförinnan gällde hedern i första hand en persons offentliga roll. Dessa två grundperspektiv finns i alla samhällen: det handlar om den enskilda personens självbild och om offentlig renommé. Bilderna var hårt knutna till varandra.

I Väst- och Nordeuropa kom emellertid den personliga integriteten att kopplas loss från den offentliga rollen. Viktigast blev därvid den personliga integriteten. I samhällen som bejakar en hederskodex var förhållandet det motsatta. Individen är vad han eller hon är, i kraft av sitt rykte, eller mer precist: i kraft av släktens eller familjens rykte.

Det privata i förhållande till det offentliga är en central fråga. I samhällen som bejakar hedersperspektivet är privatlivet dolt för insyn. Mastur ilhal är ett arabiskt standardsvar på frågan “hur står det till?” Det betyder att omvärlden inte har någon insyn, att porten är stängd – en motsvarighet till svenskans “läget är under kontroll”. Sara, Pela och Fadime gjorde alla våld på denna levnadsregel. Sara gick på diskotek, Pela rymde hemifrån under några dagar, Fadime visade sig på gatan med sin pojkvän och gick senare ut i medierna och hängde ut sin familj offentligt, inför världsopinionen, vilket hennes far påpekade i rätten.

Fundamentalt skilda uppfattningar om privatlivets helgd är på kollisionskurs i våra nya mångkulturella samhällen; en svensk (och norsk) situation där många människor konkurrerar genom att “visa allt” i reality-tv, i hopp om att bli kändisar, och en nysvensk eller nynorsk attityd, där det privata är heligt och skall döljas.

Om vi nu är så olika förstås. Ju mer jag skriver och föreläser om heder, skam och vanära, desto flera vittnesbörd får jag från infödda (en hopplös beteckning) nordbor om hur skammen krossat dem och deras familjer. Vi kan hitta samma resonansbotten hos varandra, trots olikheterna. Och det är kanske just detta som gör ett mångkulturellt samhälle möjligt.

Vissa västerländska forskare (Berger et al. 1974, Lien 2002) förefaller hävda att värdighet är ett signum för moderna västliga samhällen, medan traditionella samhällen där hedern är central bygger på en annan form av tänkande. Det är riktigt att ära knyts till idén om individens okränkbarhet, men det betyder inte att värdighet är mindre viktigt i ett samhälle som baseras på en hederskodex. Värdighet förefaller att vara ett allmänmänskligt värde, med den skillnaden att i hederssamhällen handlar värdighet mer om den respekt man bemöts med i kraft av sitt medlemskap i ett kollektiv. Viktigt att minnas är också att hederslogiken inte är en relikt från en försvunnen värld, utan tillhör vår egen tid. Den lever och reproduceras i det moderna Pakistan, Kurdistan, Sverige och Norge, också bland högt utbildade människor. Att modernitet inte är nå-got vapen mot hederslogik är en skrämmande insikt. Den blomstrar bland människor som i många avseenden lever moderna liv.

Det kollektiva hedersbegreppet vinner inte terräng i den hegemoniska västerländska kulturen, där det snarare är så att nätverken fortsätter att konkurrera ut släktklanerna, som ännu ett inslag i vardagens individualisering. Men Europa håller på att genomgå en enorm förändring med avseende på befolkningens sammansättning. Detta betyder att en kollektiv hederskodex stärks och sätter sin prägel också på det nordiska samhället. Det betyder också att parallella rättssystem utformas. I enlighet med den kollektiva logiken står hedern över lagen. För fem–tio år sedan verkade en sådan utveckling helt orimlig.

NASRUDDIN SHAMSI, som dräpte sin hustru Anooshe, blir en fri man i Norge om cirka 12 år. Vanligtvis släpps de dömda efter att ha avtjänat två tredjedelar av strafftiden. Var det ett krav från hans mäktiga släktingar i Afghanistan och Iran att han skulle mörda sin hustru, eftersom hon vanärat familjen genom att kräva skilsmässa och vårdnadsrätten av barnen? Jag vet inte. Inga av hans släktingar eller vänner var närvarande i rätten under de tjugo dagar som rättegången tog. Inte ens hans bror, som också bor i Norge, visade sig. Var detta för att markera, att ge intryck av att de inte stod på hans sida och att barnen därför inte löpte någon risk att kidnappas? Jag vet inte det heller men frågorna hopar sig.

Anooshes familj i Afghanistan kunde fått komma till hennes begravning – norska myndigheter hade ordnat med visum. Men de dök aldrig upp för att hämta det. Här känner jag mig ganska säker på varför. De var rädda för repressalier från Shamsis släkt. Hans släktingar är mäktiga, de är svaga. Att de älskade sin dotter och helst inte hade gift bort henne med Shamsi, det är uppenbart. Men de hade inte något val, det har jag från säker källa. De blev hotade.

Men inte heller Shamsi hade något egentligt val, om vi följer hans egen redogörelse under rättegången. Han blev också pressad av sin släkt. Heder handlar om makt och Shamsi hade inte mycket att sätta emot. Hans överhuvud, den morbror som också var hans fosterfar, var en av Nordalliansens beryktade ledare. I Norge förlorade Shamsi sin manliga heder, som han såg det. Anooshe var socialt kompetent, välutbildad, verbal, medan Shamsi blev till en tafatt figur som försökte kompensera sig på hemmaplan.

En levnadsglad ung människa förlorade sitt liv. Hennes barn förlorade sin mor. Och sin far. Shamsi förklarade att han aldrig hade kommit till Norge om någon hade varnat honom för att han där inte skulle få ha sitt privatliv i fred. Då hade han stannat kvar i Ryssland. Eller i Iran.

Vi tenderar att betrakta våld och mord i hederns namn som relikter från en svunnen tid. Även om företeelsen funnits under oöverskådligt lång tid, är det perspektivet vilseledande. Mycket tyder på att hedern blir allt viktigare i det nya multikulturella Europa. I motsats till vad vissa forskare trodde skulle ske – jag tänker här särskilt på den berömde amerikanske sociologen Peter L. Berger som 1974 publicerade essän “On the Obsolence of the Concept of Honour” – ser det inte ut som om hedern blivit föråldrad. Tvärtom knyts heder till olika minoritetsgruppers självuppfattning. Kvinnors kyskhet och ärbarhet blir emblematiska för dessa kollektiva identiteter. Gamla traditioner förstärks eller förnyas i diasporan. End

UNNI WIKAN, Socialantropolog och professor vid universitetet i Oslo. Gav 2004 ut En fråga om heder.

Litteratur:

Berger, Peter L., “On the Obsolence of the Concept of Honour”, i Peter L. Berger, Brigitte Berger & Hansfried Kellner (red.), The Homeless Mind, 1974

Lien, Inger-Lise, “The Dynamics of Honor in Violence and Cultural Change: A Case from an Oslo Inner-City District”, i Tor Aase, (red.), Tournaments of Power: Honor and Revenge in the Contemporary World, 2002

Stewart, Charles, “Honour and sanctity; two levels of ideology in Greece”, i Social Anthropology, nr 2 1994

Wikan, Unni, En fråga om heder, 2004

kilde: http://www.axess.se/svenska/arkiv/2005/nr1/aktuellt/tema_wikan.php