Hvordan studere og forstå lidelse?

Kan vi forstå menneskenes lidelse gjennom å betrakte den på avstand, med forskningens nøkterne blikk? Medisinsk antropolog Lisbeth Sachs har i Svenska Dagbladet skrevet en fin tekst om en heller uvanlig artikkel i fagtidsskriftet Lancet.

Der har nemlig en av de store innen medisinantropologien, Arthur Kleinman, skrevet om sitt forhold til sin kone som har Alzheimer og forsvinner mer og mer i en verden han ikke lenger kan forstå. Hun kan ikke lenger lese, skrive, fortelle historier, kjenne igjen mennesker eller orientere seg i tid og rum.

“Den griper tag i läsaren på ett sätt som är ovanligt vid läsning av denna tidskrift, inriktad mot rapportering av medicinska forskningsresultat", skriver Lisbeth Sachs:

Det Arthur Kleinman vill berätta är hur han långsamt lärt sig att bli en vårdare genom att vårda sin Alzheimersjuka hustru. I sin artikel skriver han om personer som i likhet med honom vårdar sina nära som lider av svagheter vid ålderdom, grava oförmågor, terminal sjukdom och de konsekvenser som hälsokatastrofer vid stroke och demens innebär.
(…)
Budskapet i Kleinmans berättelse om sin hustru Joan är att han inte kunnat tillgodogöra sig någon erfarenhet genom sin profession som psykiatriker och medicinsk antropolog kring hur det är att vårda. Det är endast genom att vara den vårdande parten i sitt äktenskap som han lärt sig vad det innebär. Som han säger, är det endast genom att vårda en älskad nära människa som han har lärt sig att bli en vårdande människa.

Det är inte förrän vi ställs inför den nära upplevelsen som vi inser det vetenskapliga kunskapssökandets begränsningar. Vi kan inte få en fördjupad förståelse av lidande genom att betrakta det på avstånd. Det som gör oss mänskligare är när vi deltar, agerar, svarar på det direkta tilltalet från vår omedelbara närhet.

Kleinmans nyeste bok heter What Really Matters: Living a Moral Life amidst Uncertainty and Danger. Der fins det en reproduksjon av Pablo Picassos bilde som viser en medisinstudent med et lukket og et åpent øye. Både medisinstudenten og antropologen bør derimot ha begge øyne åpne, mener Kleinman:

Kleinman gör iakttagelsen att en medicinsk student lär sig att ha ett öga öppet för patienters smärta och lidande men också att stänga det andra för att skydda sin egen sårbarhet inför smärta och lidande.

Även antropologen har sin reträtt, sitt slutna öga, då han lämnar bakom sig lidandet för att med distans beskriva det. Kanske är det så, föreslår Kleinman, att Picasso, som i flera av sina bilder låter ett öga se och det andra vara stängt, har kommit fram till en oroande moralisk insikt? Det Arthur Kleinman berättar om i sin artikel är hursomhelt hur han endast genom erfarenheten av att vårda en älskad människa lärt sig se lidandet med båda ögonen öppna.

>> les hele saken i Svenska Dagbladet

Lancet-artikkelen kan lastes ned gratis hvis man registrerer seg som bruker (gratis).

Det er noen få artikler av Kleinman på nett, bl.a. Anthropology in the Clinic: The Problem of Cultural Competency and How to Fix It. Han er blitt intervjuet av Boston Globe. Og på nettsiden til Durban University gir han skrivetips.

SE OGSÅ:

For en kultursensitiv psykiatri: “Hør på syke mennesker!”

Antropolog: Sykepleiere må kjenne pasientenes hverdag

Kulturens forakt for svakhet - eller: Hva er normalt?

Medicine as power: “Creates new categories of sick people”

Going native - part of the darker arts of fieldworkers’ repertoir?

Panic, joy and tears during fieldwork: Anthropology Matters 1/2007 about emotions