Lojaliteten mot den svenska utopien består

Sverige var under store deler av 1900-talet et utstillingsvindu for en modernitet med et menneskelig ansikt der stat og marked befant seg i en folkelig forankret symbiose. Thomas Hylland Eriksen anmelder i Svenska Dagbladet boka "Moderna svenska samhällsdrömmar". I følge boka er tiltroen til den svenske modellen fortsatt høy.

Antropologen skriver innledningsvis:

Det är möjligt att tron på framsteg var starkare i Sverige än någon annanstans i världen; det är i alla fall säkert att många utlänningar som kände landet förband det med framsteg och modernitet. Jag växte upp i Tønsberg, mitt emot Strömstad, och när vi var barn på 70-talet var det Sverige som var framtidslandet. Vi såg på svensk tv och lyssnade på Tio i topp varje lördag, och när vi tog färjan över fjorden möttes vi av ett samhälle som liknade det norska, men där allting var lite större, blankare och nyare än här hemma. Till och med trafikskyltarna verkade på något sätt effektivare och stiligare än våra. Sverige hade Björn Borg, Ingemar Stenmark, Abba och Volvo, medan Norge hade... en massa fisk. Sådant framkallar både beundran och avundsjuka.

Bokas et produkt av det tverrfaglige forskningsmiljøet ved Linköpings universitet, som - i motsetning til de fleste universitetene - er tematisk organisert og ikke etter fagdispiliner.

Bidragsyterne er nesten uten unntak kulturforskere...

Därför är det intressant att notera att de intryck som uppstod efter att ha läst samtliga bidrag, är att den svenska moderniteten och framstegstron huvudsakligen har pådrivits av teknologi och ekonomi.

Hylland Eriksen framhever bidraget til Jean-François Battail:

Battail skildrar idealet om folkbildning, upplysning och demokratiskt deltagande, som i Sverige har rötter långt före Grundtvig, och beskriver de skeptiskt imponerade reaktionerna hos människor från andra länder när han förklarar vad detta är. "Inga inträdeskrav, inga prov eller betyg, inte heller explicita strävanden till yrkesanpassning..."

Battail ser folkbildningen som en till stora delar förverkligad utopi, men han ställer den kanske mest grundläggande frågan mot slutet av essän, nämligen vilken framtid folkbildningen - den frivilliga utbildningen i folkakademier och folkhögskolor - har i ett postindustriellt samhälle. Battail är särskilt bekymrad över den banaliserande, massmediala kakofoni som kan sägas vara resultatet av att vissa friheter utökats på bekostnad av andra, men han avslutar offensivt med att ge folkbildningen en privilegierad plats också i ett mera multikulturellt och på många sätt fragmenterat samhälle.

>> les hele saken i Svenska Dagbladet