Hvert år fødes det fem til ti barn med ubestemt kjønn i Sverige. Disse (sped-)barna blir så utsatt for en kjønnskorrigering slik at kjønnsorganet kan oppfylle kulturelle normer. Kosmetisk korrigering av barns kjønnsorganer har skjedd systematisk i den vestlige verden siden midten av 50-tallet. I en oppgave i sosialantropologi ved universitetet i Stockholm krever Cattis Grant at den ikke-medisinske offentligheten engasjerer seg mer for behandlingen av barn med “mangfoldige kropper”.
Disse inngrep er ikke alltid til barnas beste. De skjer ikke på medisinsk, men på kulturelt grunnlag:
Vad som ska korrigeras ligger ofta helt i betraktarens öga. Det är betraktaren som utifrån kulturella normer letar efter biologiska markörer på kön. Dessa uppfattningar behöver inte överensstämma med hur bärare av så kallat mångsidiga kroppar ser på sig själva.
(…)
Det krävs att forskare, utanför den medicinska diciplinen, följer upp och intervjuar människor som genomgått ingrepp. I dag hörs deras röster inte alls utanför den medicinska sfären.
Grant mener at disse inngrepene er et utslag av “kroppslig biopolitikk” der staten kontrollerer den individuelle kroppen og dermed også seksualiteten og reproduksjonen. Han retter sterk kritikk mot medisinerne og oppfatningen om en heteronormativitet (oppfatningen om eksistensen av to entydige kjønn):
Den medicinska världen fattar dock inte bara medicinska beslut när det gäller könskorrigerande ingrepp. Man har en bestämd uppfattning om hur kroppar behöver anpassas till heteronormaviteten för att bäraren inte ska känna sig olycklig och utstött. De könskorrigerande ingreppen görs lika mycket för att skydda barn och föräldrar från en potentiellt farlig omgivning. De medicinska utövarna blir alltså kulturella och moraliska väktare av någon form av ordning i samhället.
Stockholmsantropologen bruker bl.a. Victor Turners konsept om liminalitet for å beskrive barnas overgang fra å ha en uviss kjønnsidentitet til å bli et akseptert medlem i et samfunn:
Den liminala kroppen bryter mot den rådande ordningen med sina kvinnliga genitalier och en manliga kromosomuppsättning och är plötsligt varken det ena eller andra. Denna kris utlöser en könsutredning där läkarna försöker bestämma en könsstrategi för framtiden.
(…)
Även när kroppen börjar upplevas som återanpassad, den reagerar på testestoron, behöver dock könstillhörigheten i viss mån konstrueras, man måste ”göra om” könsorganet så det uppfyller de kulturella normerna för en pojke. När utredningen är färdig har individen återanpassats till samhället i någon mening.
Grant skriver at grensen mellom den typen kjønnskorrigering og omskjæring er flytende:
Barnkirurgen bland mina informanter tar bestämt avstånd från beteckningen könsstympning med orden: ”Vi sysslar verkligen inte med att försöka förkväva en kvinnlig sexualitet”. Men om dessa ingrepp handlar om att anpassa flickans kropp till en kulturell kategori som anses acceptabel i vårt samhälle är det per definition könsstympning, menar [kjønnsforsker] Henrik Hirseland.
>> last ned hele oppgaven her på antropologi.info
SE OGSÅ:
Kjønn som kontinuum: Hovedoppgave om transkjønn og andre kjønn av antropologen Marit Rasmussen
