Norge | antropologi.info

Likestilling og grådighet: “Endrede strukturer vil føre til annen adferd”

Published on August 8, 2007 by lorenz Posted in arbeid(sliv), individ og samfunn, Kultur tradisjon kunnskap, ledelse, Norge, sosialantropologi i Norge, Sverige og Danmark

Finansministeren synes inntektsnivået til stjernemeglerne er “rene galskapen”, samtidig mener “rødstrømper” at rikmannsfruenes “likestillingsregressive” valg er et tilbakeslag: Det er liten grunn til å moralisere over andres valg: “Folk oppfører seg slik de gjør fordi både struktur og kultur legger til rette for det”, skriver antropolog Long Litt Woon i sin spalte i Aftenposten.

Hvis politikerne synes at meglerne velger å innrette seg skattemessig på måter som er moralsk tvilsomme og at fruene velger kjønnsroller som er forkastelige, bør de sette søkelyset på de rammebetingelsene som bidrar til at slike valg tas:

Istedenfor å moralisere, bør ansvarlige myndigheter heller gjøre noe med regelverket. Finansminister Kristin Halvorsen bør utrede hvordan lurifakshullene i skattereformen kan tettes slik at vanlige folks tillit til skattesystemet ikke uthules. På samme måte bør produktivitetsorienterte arbeidsgivere finne ut hvordan de best kan forebygge misbruk av fleksitid når vi nå har mangel på arbeidskraft i Norge.

Hvis “alle” gjør én ting, kommer man fort på defensiven hvis man gjør det motsatte av det de fleste gjør. Forsvarstaler gir oss med andre ord et godt tips om at vi er på sporet av et kulturtrekk. For eksempel har vi nylig kunnet lese i Dagens Næringsliv om hvor krevende det er å være hjemmeværende, sett fra rikmannsfruehold. Slike uttalelser om hjemmetilværelsens arbeidskrav skyldes blant annet den protestantiske arbeidsetikken som fortsatt lever i beste velgående: Det er gjennom (lønnet) arbeid at vi er noe.

>> les hele saken i Aftenposten

Jeg kan tenke meg at et slikt kulturelt og strukturelt perspektiv ville også vært nyttig for å analysere Opsjonsskandalen i Hydro

Finansministeren synes inntektsnivået til stjernemeglerne er "rene galskapen", samtidig mener "rødstrømper" at rikmannsfruenes "likestillingsregressive" valg er et tilbakeslag: Det er liten grunn til å moralisere over andres valg: "Folk oppfører seg slik de gjør fordi både struktur og kultur legger…

Fotball: Det viktigste er fellesskapet

Published on August 6, 2007 by lorenz Posted in globalisering transnajonalt, idrett, individ og samfunn, Norge, sosialantropologi i Norge, Sverige og Danmark, vi og de andre

En leser av og til om rasisme i fotball, men der er det også mye kosmopolitisme. Antropolog Hans Hognestad har doktorgrad på fotball og identitet. I et intervju med Bergens Tidende sier han at tilskuerne heier ikke mindre på en norsk klubb om spillerne kommer fra Nigeria eller Sør-Amerika. “Jeg tviler på om interessen for Brann hadde vært større om det var flere bergensere på laget”:

Drakten er det viktigste. Klubbmerket. Det er ønsketenkning at flest mulig av Brann-spillerne skal være bergensere. Det viktige er fellesskapet som dannes rundt Brann. Supporterne ser seg selv som klubben, ikke spillerne. Brann-fellesskapet holder til på tribunen, mens spillerne på matten leverer for fellesskapet. Så lenge utenlandske spillere, og de som kommer utenbys, kommuniserer med supporterne, blir de akseptert.

Det er faktisk heller slik at utlendinger på norske fotballbaner har bidratt til å øke fotballinteressen:

For at norsk fotball skal overleve, må det sportslige nivået holdes oppe. Jeg tror ikke det finnes gode nok talenter for å holde liv i så mange toppklubber som det fins i Norge i dag. Det er positivt at vi får tilført nye ideer og måter å spille på, det er sunt for et hvilket som helst sosialt og kulturelt system.

Fotball er ikke lenger en arbeiderklassesport. Det er “mainstream å være opptatt av fotball”.

Vi lever ganske privatiserte liv ellers. Fotballen gir oss noe som tidligere var forbeholdt religion. De mest dedikerte supporterne bruker fotballaget for å fortelle hvem de er. Et viktig trekk de siste årene er at det er mer vanlig for jenter å være fotballsupporter, særlig blant de yngre.
(…)
Før var det flere fotballinteresserte som gjemte interessen i skapet. En fotballinteressert akademiker delte ikke umiddelbart interessen sin med andre. For kultureliten var lidenskapen for fotball privat. Nå er det nærmest motsatt, nå skal du ha et lag, det dreier seg nærmest om din troverdighet. Det er et merkelig trekk.

Medieprofileringen betyr selvfølgelig mye, sier han.

>> les hele intervjuet i Bergens Tidende

SE OGSÅ:

Forsvarte doktoravhandling om fotball og identitet

– Den skotske fotballkulturen er spesiell

Derfor piper de mot landslaget – en antropolog forklarer

Idrotten bäst på integration – etnografisk studie

Artikler om fotball av antropologen Halvdan Haugsbakken

Nederlandsk antropolog forsker på nordmenn

Published on July 3, 2007 by lorenz Posted in antropologi allment, globalisering transnajonalt, identitet etnisitet, nordmenn, Norge, sosialantropologi i Norge, Sverige og Danmark, ungdom oppvekst

Endelig! En utenlandsk antropolog forsker på nordmenn! I vår globaliserte verden, hvor føler Kristiansund-ungdommen seg hjemme? Dette lurer den nederlandske mastergradstudenten Margriet Juffer (26) på, skriver Tidens Tegn.

Føler ungdommene tilhørighet til hjemplassen eller andre plasser? Hvorfor bor de her, hvorfor bor de ikke andre plasser? Med internett og kulturell globalisering, hvor føler ungdom som bor i distriktene seg hjemme?

Juffers studerer kulturantropologi ved universitetet i Utrecht. Men hvorfor foreta slike studier i Kristiansund, spør journalisten og antropologen gir et godt og interessant svar:

– Fordi jeg ville studere norsk ungdom. Det finnes mange globaliseringsstudier på mennesker fra den tredje verden, men lite på hva globalisering gjør med ungdom fra i-land. Norge er et av de rikeste landene i verden, men det trenger ikke bety at alle er veldig lykkelige. Norge har høy selvmordsstatistikk og relativt stort forbruk av narkotika og alkohol. Grunnen til at jeg valgte akkurat Kristiansund, er fordi det er en liten by i distriktet, uten universitet og høyskole. Byen er ikke utpreget urban.

>> les hele saken i Tidens Tegn

Hun gjør det som norske forskere unnlater å gjøre: Mange norske antropologer drar utenlands og de fleste som forsker i Norge studerer innvandrere og drar sjeldent ut “i distriktet”. Og forskerne med innvandrer- eller minoritetsbakgrunn forsker stort sett på seg selv. Dermed er det nesten ingen som forsker på nordmenn.

Føler ungdommene tilhørighet til hjemplassen eller andre plasser? Hvorfor bor de her,…

Kadra, æresdrap og nasjonsbygging

Published on April 21, 2007 by lorenz Posted in innvandring migrasjon, kjønn, nasjonalisme, Norge, somaliere, sosialantropologi i Norge, Sverige og Danmark, vi og de andre

(utkast) En blir ikke født som nordmann. Norge og nordmenn må skapes og gjenskapes gang på gang. Blant annet ved å debattere Kadra-saken , æresdrap og arrangerte ekteskap. En konstruerer og definerer seg selv (nordmenn = likestilt, opptatt av menneskerettigher etc) og “de andre” (underutviklet, uopplyst). Ofte styres disse debattene av kulturell rasisme.

Som forsker Urmila Goel sa på et seminar om debattene i Tyskland:

“Argumentasjonen går slik: Vi hvite tyskere fordømmer arrangerte ekteskap fordi de er påtvunget. Krenkelsen av kvinnenes rettigheter er forankret i den “andre kulturen”. Den “andre kulturen” behandler kvinnene dårlig. Vi derimot er liberale og behandler alle som likeverdige. “Vår kultur” er mye mer avansert. Derfor må vi redde “den andre kvinnen” fra “den andre mannen”

Dette er helt klart rasisme, mener hun, selv om denne rasismen er basert på kultur og ikke biologi – ihvertfall ved første blikk. For implisitt blir kultur forstått som noe arvelig, noe som er inne i kroppen og dermed som noe biologisk.

Tre perspektiver på Kadra-saken: Unni Wikan skriver i sin kronikk i Aftenposten om Kadra at hun “kler seg ‘norsk'” og “ter seg ‘norsk'”, kopler “trusselen mot ytringsfriheten” til islam og æreskodekser.

Teologen Anne Hege Grung sammenligner i sin kronikk Kadra-saken med homo-saken i Den norske kirke der en homofil prest i Oslo bispedømme ble fratatt stillingen sin som vikar fordi han var homofil. Saken utartet ikke til en allmenn hets mot kristendommens homofiendtlighet, eller som en diskusjon om kirken skulle fortsette å være statskirke og motta statsstøtte, skriver hun:

Der saken i Den norske kirke om den homofile vikarpresten ble en belastning for biskopen i Oslo, ble ikke alle medlemmer av kirken i Oslo stilt ansvarlig. Man var antagelig ikke engang inne på tanken. Det som skjer når islam og muslimske miljøer blir anklaget for kvinneundertrykkelse, er at alle muslimer og muslimske ledere kollektivt blir utsatt. Dette er uavhengig av den reelle praksis og tolkning av kvinnesynet som skjer – og som naturligvis blir praktisert forskjellig i de ulike miljøene.

Det har oppstått en myte om islam, slik Edward Said beskrev myten om Orienten: Den er enhetlig, statisk, bakstreversk og må fryktes og kontrolleres.

(…)

Det er all grunn til å kjempe mot kvinneundertrykking som legitimeres av islam der det skjer, slik det bør kjempes mot kvinneundertrykkelse som legitimeres teologisk i deler av den kristne tradisjonen og i andre religiøse tradisjoner. Denne kampen bør skje både i den åpne offentligheten og i de indre rom i trossamfunnene. Men det er også grunn til å kjempe mot den tilleggsdiskrimineringen overfor muslimske kvinner som lett blir resultatet slik den norske diskursen forløper.

Dersom du blir diskriminert av storsamfunnet fordi du er muslim, og deretter får et stempel som undertrykt eller dum fordi du som muslimsk kvinne ikke bryter med din egen tradisjon, har ikke den norske likestillingsdiskusjonen ført til annet enn at majoritetens selvgodhet øker, og muslimske kvinners situasjon i Norge forverres.

Kanskje det mest originale perspektivet på saken finner vi i Morgenbladet der Simen Sætre har forsøkt å skrive De provoserende ytringers norgeshistorie. Vi leser blant annet om et slagsmål i gatene etter at Det Norske Teateret åpnet og satte opp et stykke på nynorsk. Eller om Frelsesarmeens hornmusikanter som ble banket opp da de prøvde å etablere seg i Norge.

Landhandler Sigvardt Nilsen streker over ordet “religion” i sin sønns karakterbok, tilføyer “skit i den”, og får 20 dagers fengsel. Så sent som i 1977 ble Hedningesamfunnets Arild Karlsen banket opp av Aril Edvardsen i misjonsselskapet Sarons dal. Edvardsen hadde sagt fra talerstolen: “Rekk hendene i været dere som har opplevd Herrens mirakler her i Sarons dal.” Karlsen meldte seg, gikk opp på podiet, og fikk en knyttneve i ansiktet.

OPPDATERING: Se også Monica Five Aarseths kommentarer:
Overfallet på Kadra Yusuf – og idiotiske og farlige uttalelser fra Månefestivalen og Kontroversielle utspill

SE OGSÅ:

Æresdrapsdebatten: Manglende kunnskap eller uttrykk for norsk nasjonalisme?

Ogsaa vi, naar det blir krævet … Thomas Hylland Eriksen om ny bok om skolebøker og nasjonsbygging

Statsborgerseremonien: “Føler du deg norsk nå?”

(utkast) En blir ikke født som nordmann. Norge og nordmenn må skapes og gjenskapes gang på gang. Blant annet ved å debattere Kadra-saken , æresdrap og arrangerte ekteskap. En konstruerer og definerer seg selv (nordmenn = likestilt, opptatt av…

Hjemme bra, men borte best? – Fagkritisk dag om feltarbeid

Published on April 2, 2007 by lorenz Posted in feltarbeid metode etnografi, Norge, sosialantropologi i Norge, Sverige og Danmark, utdanning

Skrevet og fotografert av Sofia Josefine Spjuth (UiO) for antropologi.info

panel
Torgeir Kolshus, Marianne Lien, Halvard Vike, Marit Melhuus, Johannes Elgvin

Fler och fler masterstudenter väljer att stanna i Norge för att utföra sitt fältarbete här. En del har mött motstånd då projektbeskrivningen lämnats in till institutet, och några har därmed slutligen genomfört sitt fältarbete med förändrad tematisk och regional utgångspunkt.

28:e mars var det dags för ”Fagkritisk dag” på det samhällsvetenskapliga fakultet vid universitetet i Oslo. Föreningen ”Sosialantropologisk Forum” hade spikat ett program för sina medstudenter i fem och en halv timma med kortare föredrag, filmvisning och debatt i ett av auditorierna på deras fakultet.

Över hundra stycken lockades dit av dagens tema, som problematiserade möjligheterna och utmaningarna kring att göra fältarbete i Norge som eget land. Detta tema var bestämt av socialantropologisk studentorganisation bland annat på bakgrund av en skepsis och ambivalens som verkat råda på institutet angående denna fråga.

Hva (i all verden) er antropologi hjemme?

Först ut i talarstolen var professor Halvard Vike. Han öppnade med frågan om huruvida ”hemma antropologi” faktisk anses vara av andra rang på institutet? Det råder absolut inte en allmän hållning om detta, försäkrade Vike oss om, men medgav att det dock kan medföra viss problematik. Det är en väsentlig del att våra studenter reser ut i världen, ”kulturchockens epistemologi” som vårt ursprung, upplevelsen av ”att bli barn på nytt” är kanske inte helt att undgå som viktig, menade han.

Men vad betyder egentligen ordet hemma? Och vad lägger vi i det? Vike problematiserade frågan och lyfte exempelvis fram hur många studenter som finner det intressant att studera bönder på höglandet i Guatemala, medan intresset för att studera bönder i Bø fort kan verka tråkigt i kraft av att vara i Norge. Det är den radikala nyfikenheten för mänsklig anpassning som bör vara den grundläggande faktorn för var i världen studenterna väljer att genomföra sina fältarbeten.

Att det finns tendenser till att norska kulturfenomen inte ses på som lika intressanta inom antropologin tror professor Vike främst är en hållning bland studenterna själva.

Något av den problematik han lyfte fram knytet till dagens tema handlade om den alltid så viktiga holismen, och pekade på tendenser till att man lättare ger avkall på den holistiska motivationen när man är ”hemma”. Det är viktigt att röra sig upp och ner, fram och tillbaka i fältet och inte bara se de institutionella gränserna. På detta sätt kan antropologen, med sin absoluta särställning, vara med på att omformulera frågor till den norska välfärdspolitiken som andra forskare inte har kunskap om. Denna klasserfarenhet, att aktivt gå på tvärs av kontexter, kan vara en ersättning för ”kulturchocksepistemologin” liksom det att tillnärma sig en historisk blick eller tänka kontrafaktiskt.

Vike ser stor potential i ”hemma antropologi”, och med hjälp av dessa tre sistnämnda hjälpmedel kan vi vara med på att spränga ortodoxa barriärer och sprida kunskap om den enorma komplexitet Norge som etnografiskt fält har att erbjuda.

”Longing for belonging”

Dagens film var baserad på ett fältarbete i Havøysund i Finnmark, Norge. Denna flotta filmatisering av Beate Mortensen Nesheim var ett glimrande bidrag till dagens tema. Kvinnan bakom kameran tog oss med till sin hembygd, fiskeværet Havøysund. Med sitt eget ursprung från platsen, och sitt genuina intresse för problematiken små kust samhällen i Finnmark idag sliter med, visade hon oss ett starkt bidrag till ”hemma antropologin”. ”Longing for belonging” gav oss bilder av en plats betydelse för skapa identiteten av den man är den man är, och blir den man blir. Drömmar, förväntningar, bekymmer och hemlängtan återspeglas i vardagens problematik till olika människor (hele filmen kan lastes ned)

”Behovet for å eksotifisere”

Professor Geir Thomas Hylland Eriksen talade inte bara om en eventuell problematik kring att göra fältarbete i eget land, utan även om socialantropologins ställning i en allmännare forskningskontext.

Han menade att det inte är något tvivel om socialantropologins goda renommé inåt i den fackliga miljön, värre är det däremot utåt. Anledningen till detta är att vi helt enkelt är för dåliga på att visa, och inte minst klargöra för andra vad vi faktiskt kan.

För det är inget tvivel om att det är mycket vi kan bidra med, men det kommer inte till sin nytta om vi bara låter det frodas i akademins värklighet. Alla vetenskapliga discipliner har sin speciella fokus för att kunna förklara komplicerade fenomen, och det antropologen kan bäst är komplexitet. Detta kan verka nog så förvirrande och diffust i en värld på söken efter enkla förklaringsmodeller.

salen
Över hundra stycken lockades till Fagkritisk dag

Hylland Eriksen fick så en fråga om han kunde ge något tips till vad studenter som väljer att göra fältarbete i Norge borde fokusera på. Det klara svaret var att kanske slita sig något från etnicitet som tema och heller fokusera mer på ekonomi. Arbetslöshet är ett viktigt och intressant fält att ta tag i. Det är tydligen få ting som gör oss olyckligare än att bli just arbetslösa, och detta fenomen menar han att kan antropologer kan vara med att förklara.

”Nærest er du når du er borte… noe er borte når du er nær”

Dagens tredje inlägg hölls av professor Marit Melhuus. Strofen ovan är hämtad ifrån en dikt av Tor Jonsson, och lästes inledningsvis av Melhuus:

”Nærast er du når du er borte.
Noko blir borte når du er nær.
Dette kallar eg kjærleik – Eg veit ikkje kva det er.
Før var kveldane fylte av susing frå vind og foss.
No ligg ein bortgøymd tone og dirrar imellom oss.”

Hon pekade till problematiken kring det samtidiga krav som ställs till antropologer om närhet och avstånd i forskningsmetoden. Angående ”hemma antropologi” är problemet inte närheten men snarare avståndet enligt Melhuus. Alla norrmän i Norge delar vissa referensramar, vilka på så vis kan vara svåra att definiera och därmed analysera. Hon menar att när man reser ut i världen är det just mötet med, och upptäckten av andras referensramar som kan förlösa en förståelse av ett fenomen.

Därmed tror Melhuus att det är stor fara för att man inte problematiserar sammanhänget och kontexten nog när man delar samma referensramar. Ett sätt att undgå en sådan förödande miss är att lägga fältarbetet till en mer avgränsad by, och på så vis genomföra ett mer ”traditionellt” fältarbete. Detta vill underlätta för att följa folk tätare, i olika kontexter, och på så vis kunna säga något om viktiga referensramar till dem man studerar. Poängen är att det i mer urbana kontexter är det svårare att kontrollera om folk faktiskt gör det dem säger att dem gör.

”Går man glipp av noe essensielt ved å gjøre feltarbeid i eget land?”

Tillslut var det alltså dags att debattera om huruvida man år miste om något essentiellt vid att inte resa utanför rikets gränser. Panelen bestod av Torgeir Kolshus, Marianne Lien, Marit Melhuus och Halvard Vike.

Dem hade på förhand fått besked om att positionera sig något, för eller emot, men de flesta hade gett besked om att det inte var möjligt. Detta faktum genomsyrade hela debatten, och talade för sig självt om att det både finns positiva och negativa sidor med att göra fältarbete ”hemma”.

Det är viktigt att våga gå bort från det man är van vid, våga göra bort sig och utmana svåra situationer. Fältarbete är hårt arbete som kräver insats och enorm vilja att förklara fenomen kring mänsklig anpassning.

Inspel från publiken visade även hur det motsatta, nämligen hur det att välja speciellt kända fält och tema, varit utslagsgivande för tillgång och acceptans i fältet. Så var det även frågan om huruvida främmande språk kan verka givande som medel för att distansera sig, och skona sig från ”hemma blindhet”. Några menade att studenterna kanske borde skriva på engelska om dom väljer att göra fältarbete i Norge, medan flera i publiken argumenterade för det motsatta.

Därmed återstår det för oss att fördjupa oss i de texter antropologer redan producerat, slipa vår nyckel till komparation och bege oss ut i fjordarnas rike och frossa i oförklarliga fenomen, som bara väntar på att förklaras genom antropologens närvaro.

SE OGSÅ:

– Kvalitetsreformen truer antropologifaget

Etter kvalitetsreformen: Like bra feltforskning på kortere tid?

Drar til Tyrkia for å forstå Norge

For en antropologi uten radikal annerledeshet

Etnografi om unge kunstnere: Hvordan ser verden ut fra deres ståsted?

Hvorfor så konforme journalister? Antropolog på feltarbeid i rikspressen

Feltarbeid i egen stue

Studenter på feltarbeid for å designe espressomaskiner og lekeplasser

Anthrobase: Fieldwork at home & abroad